Bilus
- Biologi och sjukdomsförlopp
- Symptom/upptäckt
- Spridning och förekomst
- Kontroll och behandling
- Förväxlingsbara arter
Foto: Paul Kozak Ontario
Bilusen Braula coeca är en liten, 0,9 mm bred och 1,5 mm lång vinglös flugart (tvåvinge) som lever i bisamhället utan att skada bina eller deras avkomma. Den är röd/brun till färgen och kan vid första anblick förväxlas med ett varroakvalster. Larven lever av honung, vax och pollen och de fullbildade flugorna kan lifta med arbetsbina men ses oftast på drottningen där de snyltar av maten hon får av arbetsbina. Bilusen utgör inget egentligt hot mot bisamhället och gör mycket lite skada. Då de föredrar att sitta på drottningen kan de möjligen störa hennes i sin äggläggning vilket skulle kunna påverka samhället negativt eller orsaka att bina byter drottning. Bilusen lägger små vita ägg som är cirka 0,85 x 0,45 mm på olika platser i kupan, men det är bara de som läggs på täckta honungsramar som kläcks. Kläckning sker 2–7 dagar efter att honan lagt ägget, tiden varierar beroende på temperatur. När ägget kläckts gräver larven en 1 mm bred liten tunnel under vaxtäckningen. Där äter den av honung och pollen och genomgår under tiden tre larvstadier innan den förpuppar sig efter 7-11 dagar. Tiden som puppa är kort och redan efter 1–3 dagar kommer den ut i samhället som en vuxen fluga. Honor parar sig kort efter och måste sedan hitta ett bi att lifta med. Utan biet som värddjur kan bilusen inte snylta mat och överlever inte mer än en dag. På biet håller lusen sig fast i pälsen med sina specialiserade klor. Den sitter i regel på undersidan av thorax eller binas bakkropp, där den väntar på ett tillfälle när biet ska äta eller mata andra bin. Då rör den sig snabbt fram för att stjäla.
Vuxna bilöss är 1,5 mm långa och knappt 1 mm bred. Den förekommer på både arbetare och drönare men upptäcks lättast av biodlaren på drottningen där den föredrar att sitta för att stjäla mat. Regelbunden inspektion av drottningen är därmed ett bra sätt att upptäcka bilusen. Även larverna kan upptäckas då de gräver sina gångar på honungsramarna. Ingången till tunneln är cirka 1 mm bred och kan lämna små sprickor i vaxtäckningen. Upptäckt kan också ske genom de skaktest som kan utföras för att kontrollera varroan. Både alkoholtvätt och ”florsockermetoden” kan användas.
Foto: Paul Kozak Ontario Ministry of Agriculture, Food and Rural Affairs
Bilusen saknar vingar och måste hela tiden lifta med bina för att kunna sprida sig. Genom felflygningar, svärmar eller när biodlaren flyttar kupor och ramar sprids bilusen till nya platser. Då den föredrar drottningar kan även försändelser av dessa vara en möjlig spridningsrisk. Bilusen kan förekomma överallt i Sverige där biodling bedrivs.
Då bilusen har liten påverkan på bisamhället görs normalt ingen bekämpning av den. Kontroll av drottningen bör göras med jämna mellanrum då hon kan ta skada om många löss samlas på henne och hindrar hennes näringsupptag. Vid sådana fall kan bina dra fram en ny drottning och göra ett stilla byte då de uppfattar henne som undermålig. Larver som gör gångar i honungens täckvax bekämpas lättast genom att täcka av honungen och slunga ramarna. Ramar kan också plockas bort och frysas i minst 48 timmar, detta tar död på alla stadier av bilus inklusive äggen.
Bilusen liknar varroakvalstret i storlek och färg och kan för ett otränat öga förväxlas med denna. Men vid en noggrannare kontroll ser man att varroakvalstret har en annan form då den är bredare än den är lång, likt en krabba. Bilusen har en mer typisk avlång insektskropp. I länder där tropilaelapskvalster förekommer utgör även dessa en förväxlingsrisk.
Bilus
Tropilealaps
Varroa
Foton: Courtesy The Animal and Plant Health Agency (APHA), © Crown Copyright, https://www.nationalbeeunit.com/”