Geting och bålgeting

Vanlig geting (Vespula vulgaris) är för de flesta av oss en känd bekantskap. Den känns lätt igen genom sin gula och svarta färgteckning. Den är ca 11–16 millimeter lång, drottningen är något större 17–20 millimeter och drönaren normalt 13–17 millimeter. Den är i särklass vårt lands vanligaste geting och har en giftgadd som, till skillnad mot honungsbiets, kan användas upprepade gånger.

Boet byggs på våren av en övervintrad drottning. Det är uppbyggt av en egentillverkad pappersmassa som den själv tuggat fram med hjälp av träfiber och saliv. Inuti boet känner vi biodlare igen dess konstruktion då även getingen bygger sexkantiga celler för att föda upp sitt yngel. De ägg som drottningen lägger blir till larver efter 10–20 dagar, därefter förpuppas larverna och utvecklas till en vuxen geting inom en vecka. Ett normalstort getingbo innehåller i slutet av sommaren mellan 3000 och 5000 getingar men de kan ibland bli ännu större än så.

Vuxna getingar lever mest av kolhydrater i form av socker. Detta samlas från nektar, trädsav, honungsdagg, fallfrukt, eller i nödfall binas honungsförråd. I tider av dåligt nektarflöde ökar risken att getingar rövar binas förråd. Ett svagt samhälle eller en avläggare är ofta ett tacksamt byte för tjuvaktiga getingar. Larverna kräver istället en proteinrik föda, därför jagar getingen även andra insekter för att ta hem till boet och mata sin avkomma. Bin ingår också i dieten såväl som myror och flera andra insekter. Inne i bisamhället kan getingen också ta larver och ägg som föda.

Precis som hos bina kommer arbetarna ur befruktade ägg, men de matas inte med tillräckligt näringsrik föda för att kunna bli drottningar. På sensommaren föds ett antal drottningar upp som svärmar ut och parar sig med drönare. Drönarna är också de precis som bina utvecklade ur obefruktade ägg och de saknar också gadd. När drottningen parat sig letar den upp en övervintringsplats där den stannar fram till våren då den ger sig ut för att bygga en ny boplats och starta ett nytt samhälle. Gamla bon återanvänds inte.

Getingen kan utgöra ett stort hot mot enskilda bisamhällen, särskilt svagare samhällen och avläggare kan rövas ut helt av getingar i slutet av sommaren. Som biodlare kan man skydda sina bisamhällen genom att alltid hålla starka samhällen, minska flusteröppningen eller använda röverinät samt se till så inga andra ingångar finns in till kupan exempelvis via botten, mellan lådor eller under taket på kupan. Biodlaren bör också var extra försiktig vid fodring av samhällen eller exponering av honung öppet i bigården. Spill kan lätt trigga i gång ett röveri med många getingar. Det går även att sätta upp fällor i bigården, det finns enkla varianter av getingfällor som man kan tillverka själv av en pet-flaska eller färdiga fällor att köpa. Dessa kan fånga många getingar och ha en viss effekt. Dock är de verkningslösa för att stoppa ett röveri. Bina kan precis som mot bålgetingen utöva en gemensam försvarsstrategi kallad ”bollning” för att skydda kupan mot angrepp.

Foto: Courtesy The Animal and Plant Health Agency (APHA), © Crown Copyright

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i hela Europa. Den bygger helst sitt bo i ihåliga lövträd, men kan också finna bra boplatser i diverse byggnader. Den är främst ett rovdjur och äter både större och mindre insekter, däribland bin. Den behöver även kolhydrater som hämtas främst i form av sav från träden.

Drottningen är 25–35 millimeter lång och arbetarna 18-24 millimeter, något mindre än drönarna. Drottningen och arbetarna är försedda med en fruktad gadd, men deras stick påminner till stor del om den vanliga getingens.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Bålgetingen förekommer i hela Götaland och Svealand men är vanligast i sydöstra delen av landet där lämplig miljö med mycket lövskog finns. Boet tillverkas precis som hos vanlig geting av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sitt saliv. Ett bo kan innehålla upp till 400-500 individer. Det är även här bara drottningen som övervintrar och i maj månad bygger de årets nya bo. Bålgetingar kan bygga flera bon i samma område och det kan därmed vara tätt med bålgetingar på vissa platser.

Bisamhällen som finns i närheten kan få problem då bålgetingar frekvent besöker bigården för att fånga bin. Bålgetingar kan kraftigt desarmera bisamhällen på arbetare och utgöra ett hot särskilt mot svaga samhällen och avläggare.

Bålgetingen hovrar effektivt framför kupan och fångar bina i flykten. När den fångat biet störtar den ner till marken, där använder den sina kraftiga käkar för att stycka upp biet. Huvud och ben tas bort innan den flygs hem till boet. Ett enskilt bi kan inte försvara sig mot en bålgeting, men många bisamhällen har utvecklat en effektiv gemensam försvarsstrategi som kallas ”bollning”. Det fungerar genom att många bin samtidigt kastar sig på bålgetingen och bildar en tät boll runt den. I bollens inre där bålgetingen sitter fast höjer bina temperaturen till över 46 C⁰ genom att vibrera med sina kroppar. Vid denna temperatur överhettas och dör bålgetingen. Ibland kan man som biodlare hitta döda bålgetingar nedanför flustret som mest troligt råkat ut för bollning från bina.

Biodlaren kan vid stora problem sätta upp fällor i bigården precis som mot getingar, dessa kan ha viss effekt mot angrepp.