Kalkyngel
Foto: Courtesy The Animal and Plant Health Agency (APHA), © Crown Copyright
Kalkyngel orsakas av svampen Ascosphera apis. Efter att svampen överförts till larven med larvmaten av matande ambin bildar den fruktkroppar med en sorts sporsäckar som gror och som kan växa igenom biynglet. Sporerna producerar långa filament som tar upp näringen från larven. När detta sker bildas de karakteristiska kalkyngelmumierna som vi biodlare kan observera både på yngelkakorna och på kupans botten. Mottagligheten för infektionen är normalt som störst hos tre till fyra dagar gamla larver. Larven blir genomväxt av svampen och dör strax efter att cellen täckts.
Bina har oftast inga problem med att täcka av cellen och rensa ut de mumifierade pupporna som då trillar ner på botten av kupan. På detta sätt kan därför friska och välfungerande bisamhällen hålla infektionen under kontroll. Svampen har könlig förökning och bildar så kallade ascisporer vilket innebär att det finns två olika könstyper av mycel utav svampen och att dessa måste mötas i samma larv för att fruktkroppar med nya grobara sporer ska bildas. De helvita ”mumierna” är genomväxta av endast en typ av mycel och är oftast inte infektionsdugliga medan de gråsvarta har fruktkroppar med många infektionsdugliga och mycket motståndskraftiga sporer. En infekterad cell av denna typ kan innehålla miljontals sporer som kan överleva och fortsätta vara infektionsdugliga i över 15 år. Sporerna sprids av bina i och mellan bikupor och av biodlaren genom använt kupmaterial och redskap.
Kalkyngel har ett mycket karakteristiskt utseende och kan enkelt skiljas från andra yngelsjukdomar vid angreppets senare skede. Yngelramar med hålat yngel upptäcks relativt lätt vid genomgång av bisamhället. Sjukt yngel får först ett vitt, mjukt och fläckigt (vitt/grått och/eller svart) utseende för att sedan hårdna och bli som kalk/krita. När flera puppor torkar in samtidigt och hårdnar i täckta celler kan man höra ett rasslande ljud om man skakar ramen. I angreppets tidiga skede kan sjukdomen dock likna säckyngel men larven får snabbt ett mer runt och ihopsjunket intryck för att sedan genomväxas av svampen och hårdna. Utbrott av sjukdomen sker oftast vid dåliga dragförhållanden, kallt och blött väder och vid hög luftfuktighet i kupan. Den drabbar främst försvagade och/eller stressade bisamhällen och uppträder oftast i ytterkanten av yngelklotet där bina har svårare att hålla värmen. Särskilt känsligt är yngel som kylts ner till 30⁰ C innan cellens täckning. Kalkyngel påträffas lättast av biodlaren på ramarna, på kupans botten och på samt nedanför flustret.
Bild: Karina Tomtlund
Foto: Courtesy The Animal and Plant Health Agency (APHA), © Crown Copyright
Ofta upptäcks sjukdomen genom att man ser utsläpade ”mumier” på flustret. Man bör då också kontrollera hela kupbotten där det då kan finnas ytterligare nedfallna kalkyngel. Därefter bör varje yngelram kontrolleras för att fastställa angreppets omfattning. De vita eller gråsvarta mumierna är lätta att upptäcka även på ramarna och relativt enkla att skilja från andra yngelsjukdomar.
Svampsporerna är väldigt smittsamma och kan spridas lätt genom binas aktiviteter både i och utanför kupan. Svärmning, felflygning och röveri av andra bisamhällen är möjliga smittvägar. Precis som med spridningen av de flesta andra sjukdomar kan även här biodlaren stå för spridningen. Genom kontaminerad utrustning som används av biodlaren sprids sporerna till nya samhällen. Sporerna kan även finnas i pollen och vatten som hämtas av bina och tas med tillbaka till kupan.
Väl inne i kupan kan svampsporerna spridas snabbt via bin och larver. Kalkyngel kan förekomma i hela landet där biodling bedrivs.
Sjukdomen påverkas till stor del av andra försvårande tillstånd i bikupan så som stress, andra sjukdomsalstrare eller en för stor yngelmängd i förhållande till vuxna bin. Som de flesta svampinfektioner trivs kalkyngel i fuktiga miljöer som kan uppstå vid blött väder och vid dåliga dragförhållanden på sommarhalvåret. Kalkyngel förekommer ofta på ytterkanten av yngelramen där bina har svårt att hålla värmen och där yngel som kylts ner till under 30 C⁰ innan cellens täckning är extra känsliga för svampens tillväxt. När dessa förhållanden uppstår bör biodlaren vara extra uppmärksam på tecken efter kalkyngel.
Vid lindriga angrepp med enstaka celler av kalkyngel brukar bina klara ut problemet själva men yngelramar med större angrepp bör avlägsnas från samhället och eldas upp. Ett angripet bisamhälle bör ombonas väl så att de lättare kan hålla värmen men samtidigt bibehålla en god ventilation. De kan också behöva stärkas upp med yngel och bin från friska samhällen samt behöva fodras och ges pollentillskott.
Förutom yngelramarna som är synbart angripna kan sporer finnas på andra vaxkakor i samhället, därför bör vaxet systematiskt bytas ut under säsongen. Bisamhällen med hög grad av inavel har visat sig vara mer mottagliga för sjukdom och vid återkommande problem med kalkyngel rekommenderas att även byta drottningen till en ny i samband med byte av vax i kupan. Drottningar som avlats för god utrensningsförmåga har också visat sig kunna ha en positiv effekt för att förhindra att sjukdomen uppstår. I andra länder har tymolbaserade läkemedel så som Apiguard använts på försök och visat sig kunna ha effekt mot kalkyngel. Men detta är i dagsläget ingen vedertagen behandlingsform i svensk biodling och normalt inte nödvändigt för att få stopp på infektionen. I övrigt finns inga andra registrerade läkemedel mot kalkyngel tillgängliga i Sverige. För att förebygga angrepp av kalkyngel förespråkas precis som vid många andra sjukdomar att biodlaren ska hålla en god kuphygien och starka bisamhällen. En torr och välventilerad miljö hjälper bina att motstå angrepp.
Kalkyngel ger symptom av hålat yngel med perforerade cellock likt amerikansk och europeisk yngelröta samt säckyngelvirus. Dock är närvaro av ”kalkyngelmumierna” i samband med detta ett tydligt tecken på att det i stället rör sig om kalkyngel. Det finns heller inga andra symptom som riskerar att man förväxlar sjukdomen.