Foto: Per Kryger Aarhus University

Oftast orsakar säckyngel endast smärre problem i samhället då smittan ofta klingar av med tiden. Infekterade bin slutar äta pollen och därmed tillbakabildas deras fodersaftskörtlar vilket gör att de inte fungerar som ambin och kan sprida viruset vidare. Smittade bin har även kortare livslängd och dör av innan vintern, vilket gör att endast en mindre mängd med viruspartiklar finns kvar för att hålla infektionen i gång över vintern. Först när våren kommer kan viruset förökas upp igen.

Betydande skador kan dock uppstå om samhället är stressat eller försvagat av annan sjukdom. Större områden med yngel kan då dö och drottningen kan gå ur sin äggläggning. Många bin med förkortad livslängd kommer påverka bistyrkan och detta kan då störa viktiga funktioner i bikupan. Tecken på säckyngel kan ses genom hålade yngelramar som uppstår när bina rensar ut angripet yngel. Döda larver visar ett karaktäristiskt utseende där larven reser sig upp i cellen med huvudet uppåt och blir liggandes på rygg i cellen med en böjning likt en banan.

Foto: Courtesy The Animal and Plant Health Agency (APHA), © Crown Copyright

Vid angrepp av viruset uteblir den sista hudömsningen och larvhuden runt puppan blir därför kvar och ger den sitt säckliknande utseende. Innan detta inträffar reser sig ofta larven upp i cellen och dör kort efter täckning. Därefter skiftar den i färg från vit till gul och sedan brun. Viruset förökar sig i den infekterade puppan och den vätska som omger puppan innehåller många viruspartiklar som kan spridas i samhället. Efter en tid så torkar larven ut och mörknar. Kvar blir en spröd lös skorpa som också innehåller virus som kan spridas. Viruset sprids när celler rengörs och när larver matas.

Förekomst av säckyngelvirus är mycket vanligt och i många fall visar bisamhället inga synliga symptom. Vuxna bin som bär på viruset saknar helt yttre tecken på smitta. Det är alltså endast genom undersökning av yngel som biodlaren kan upptäcka sjukdomen.

Vid inspektion av yngelramarna kan döende eller döda larver upptäckas. Larver som dör gulnar först och ger ett mörkt intryck i dess främre del. Under några dagar skiftar sedan den gula färgen till en mörkare brun/svart. Ibland går det också att observera små nålstora hål på cellocken av de täckta cellerna. Dessa kommer från att bina börjat bita upp täckningen. Så småningom torkar larven ihop till ett sprött litet skal som bina ganska enkelt kan rensa ut. Säckyngel finns i hela landet och kan uppträda i bisamhället under hela året när det pågår yngelsättning i samhället.

Säckyngel kan spridas på flera olika sätt. Virus kan hålla sig infektionsdugligt i yngelceller, honung eller pollen i upp till fyra veckor. Viruset kan också spridas via bin som svärmar, rövar andra samhällen eller genom felflygning. Även genom biodlarens aktiviteter sprids viruset lätt. I bisamhället sprider bina virus främst genom ambin som matar larverna. Bin infekteras genom städning av celler och konsumerande av kontaminerat foder. Äldre bin som infekteras visar inga yttre symptom men kan sprida viruset vidare.

Liksom många andra sjukdomar och angrepp kan risken för SBV mildras genom ansvarsfull skötsel av bina och en god hygien i kupan samt att övrig utrustning som varit i kontakt med bina hålls ren. Viktigaste åtgärden för att hålla sjukdom borta är att alltid ha starka och välfungerande samhällen. Dessa klarar allt som oftast att hålla säckyngel i schack. Om problemen är stora och/eller återkommande bör ramar med synliga symptom eldas upp och drottningen bytas till en ny med dokumenterad god rensningsiver. Säckyngelvirus förlorar ganska snabbt sin infektionsduglighet och gamla vaxkakor behöver därmed inte betraktas som smittfarliga. Angreppen kan dock bli svåra och återkommande, ofta på grund av stressfaktorer som brist på foder, andra sjukdomar eller lågpresterande drottning. Hårt angripna ramar bör avlägsnas och smältas ner, därefter kan samhället stärkas upp med friskt yngel och drivfodras med sockerlösning och pollenersättning. Byte av drottning till en med dokumenterat god rensningsiver kan förbättra motståndskraften hos samhället.

Säckyngel ger symptom på yngel som kan förväxlas med europeisk och amerikansk yngelröta samt tidiga stadier av kalkyngel. Virusinfekterade larver kan ge ett hålat intryck på yngelramen med insjunkna och uppbitna celler spridda över ramen på grund av binas försök att rensa ut döda larver.

Europeisk yngelröta kan likna säckyngel på ett tidigt stadie men den döda larven ger vid noggrann undersökning olika symptom på sjukdomarna. Larver som dör av europeisk yngelröta på ringslarvsstadiet får ofta en karakteristisk ljusbrun, gulaktig färg. Trakésystemet, som inte är synligt på en frisk larv, framträder som vita linjer över larvkroppen. En säckyngel-infekterad larv visar inte dessa symptom utan reser sig i cellen och mörknar med formen som en banan.

Tändstickstestet kan användas för att skilja säckyngel från amerikansk yngelröta. Vid osäkerhet rekommenderas att bitillsynen kontaktas för provtagning.

Förväxlingsrisk med kalkyngel är liten men kan ske om smitta upptäcks direkt när första symptomen uppträder i samhället. Vid kalkyngel får sjukt yngel först ett vitt, mjukt och fläckigt (vitt/grått och/eller svart) utseende för att sedan hårdna och bli som kalk/krita.