Det finns olika sätt för biodlaren att upptäcka om det finns sammetsgetingar i området. Getingarna besöker gärna bigården mitt på dagen och kan ses hovra framför kupan och fånga inkommande dragbin. De kan också angripa vaktbin som försöker skydda kupan. Getingen tar med sig bina ner på marken, biter av huvud och ben för att transportera kroppen tillbaka till sitt bo där den blir föda åt främst larverna men även getingarna själva. Sammetsgetingen kan attackera i stora grupper och övermanna bina på flustret, de kan även ta sig in i kupan och ta larver. Då sammetsgetingen har en mycket effektiv jaktteknik och är specialiserad på honungsbin orsakar de mycket stor skada för biodlingen. Rapporter från Asien säger att i vissa områden har sammetsgetingen förintat upp till 30% av alla bisamhällen med europeiska honungsbin. Oron är också stor att den som invasiv art kommer ha stor påverkan på den biologiska mångfalden då den även jagar andra insekter så som solitärbin, fjärilar, flugor med flera varav många möjligen rödlistade arter. Trots deras hänsynslösa predation på andra insekter är de inte särskilt aggressiva mot människor förutom om man stör deras boplats. Den kan stickas och är ungefär lika giftig som våra vanliga getingar och kan därmed vara farlig för personer med allergiska besvär.

Man kan tänka att deras stora bon ska vara lätta att upptäcka men de göms oftast väl bland lövverken högt upp i trädkronorna.

Bon av Vespa Velutina

Det finns flera kommersiella fällor på marknaden och det går även att bygga enkla fällor själv för att sätta upp i bigården. Dessa ger ett visst skydd mot getingen och hjälper till att upptäcka om sammetsgetingar har etablerat sig i närheten.

 

Testa om du känner igen sammetsgetingen i vårt quiz.

Sammetsgetingen är en stark flygare och kan sprida sig på egen hand upp till 10 mil om året.

Den härstammar ursprungligen från Asien och har varit etablerad länge från Afghanistan och Indien bort till östra Kina och de indonesiska öarna. 2004 dök underarten Vespa velutina nigrithorax upp i sydvästra Frankrike, troligtvis med hjälp av en båttransport med lergods från provinserna Zhejiang eller Jiangsu i östra Kina. Den etablerade sig snabbt i området och spreds vidare till närliggande länder trots flertalet utrotningsförsök. Biodlare noterade snart predation på honungsbin i detta område och sammetsgetingen koloniserade resten av sydvästra Frankrike, följt av en snabb ökning av antalet bon. Olika simuleringar baserade på klimatmässiga likheter mellan platser i Frankrike och Asien förutspådde en expansion till de flesta delar av Frankrike och angränsande europeiska länder. Mellan 2010 och 2019 fortsatte spridningen vidare till Spanien, Portugal, Italien och Belgien.

Arten började etablera sig i den sydvästra delen av Tyskland 2014. Under 2019 observerades sammetsgetingen i Hamburg, flera hundra kilometer från andra koloniserade områden. Introduktionen i norra Tyskland skedde troligen genom långväga transporter av arten från den europeiska populationen snarare än en nyintroduktion från Asien. Storbritannien observerade arten första gången 2016. Alla exemplar av Vespa velutina i England kommer från den ursprungliga drottningen som introducerades i Frankrike. Under 2022 har man upptäckt sammetsgeringen i Nederländerna, Schweiz, Luxemburg samt Irland.

I Sverige har vi ännu inga observationer av sammetsgetingen, men det bedöms troligt att den förr eller senare dyker upp även här. Vi bör förbereda oss så gott vi kan och med en god övervakningsstrategi kan vi tidigt upptäcka dess ankomst och försöka utrota populationerna i ett tidigt skede innan den sprider sig. Övervakningsstrategier som oftast används i drabbade länder för att övervaka förekomsten av sammetsgetingen omfattar övervakningssystem och rapportering från biodlarna till artdatabas och Jordbruksverket. 

Biodlare och biodlarföreningar behöver engagera sig i att övervaka förekomsten av sammetsgetingen främst genom att rapportera observationer av bon och vuxna sammetsgetingar nära bigårdar samt hjälpas åt att avlägsna bon. I andra länder använder specialiserade företag drönarövervakning för att hitta och avlägsna bon. Kontakt och nätverkande med biodlare från drabbade länder kan förbättra valet av framgångsrika bekämpningsmetoder.

Andra länders erfarenhet av Sammetsgetingen visar vikten av tidig reaktion efter introduktion.

Den snabba spridningen av arten i Frankrike tyder på att det inte har funnits effektiva förebyggande åtgärder på plats i tid. Frankrikes erfarenheter har dock hjälpt andra europeiska länder att bromsa spridningen.

Sammetsgetingen upptäcktes i Frankrike 2004 men först 2012 klassificerade den franska regeringen Vespa velutina som en skadlig art. 2016 inkluderades den på europeiska ”svarta listan” av invasiva arter genom EU förordningen EU nr 1143/2014, reg. EU nr 1141/2016). Listningen av Vespa velutina innebär att det är förbjudet att byta, odla, föda upp, transportera, använda eller upprätthålla en art.

Exempel på skadedjurbekämpning på nationell nivå 

Italien och projektet STOPVESPA

LIFE STOPVESPA var ett projekt som pågick mellan 2015 och 2019 och uppstod till följd av att sammetsgetingen introducerades i Italien via Frankrike 2012. 2015 hade arten koloniserat en stor del av Imperia-distriktet (västra delen av Ligurien) och i Cuneo-distriktet (södra delen av Piemonte).

Huvudsyftet med LIFE STOPVESPA var att begränsa spridningen av sammetsgetingen i Italien. Projektet syftade till att utveckla en prototyp för tidig lokalisering av boens positioner, och att etablera ett övervaknings- och kontrollsystem som begränsar spridningen och påverkan i de områden där arten redan etablerats (Ligurien och Piemonte).

Projektets tillvägagångssätt: 

• Lokalisera sekundärbon under säsongen så att de kan förstöras innan nya drottningar hunnit födas,
• Utveckla ett radarsystem för att spåra arbetshonor som återvänder till sina bon,
• Ta bort alla bon som finns i det invaderade området (västra Ligurien och södra Piemonte) och de som kan komma att etableras under projektet,
• Implementera ett system för tidig varning och snabba reaktioner på regional och nationell nivå för att förhindra ytterligare invasioner,

• Skapa en samordnad koalition av utbildade frivilliga biodlare för att övervaka området
• Stor informationsspridning om arten genom produktion och distribution av broschyrer, flyers, dokumentärfilm, evenemang, konferenser, vetenskapliga artiklar, och medvetandegörande i skolor.

Resultat: 

• 85 % av bon avlägsnades direkt tack vare projektets övervaknings- och arbetsteam (biodlare utbildade att förstöra och avlägsna bon) tillsammans med civilförsvaret.
• Artens spridningshastighet har minskat från 18 km/år före projektets början till cirka 3 km/år i slutet av projektet.
• Genom effektiv minskning av artens bestånd i områden med intensiv biodling har honungsproduktionen ökat igen från 34 ton till 118 ton.

LIFE STOPVESPA-projektet bidrog starkt till att innesluta och kontrollera arten i Ligurien och Piemonte regionerna och hindrade den från att sprida sig ytterligare i Italien, den fortsätter dock att långsamt sprider sig över dessa regioners gränser.

England Strategi

Första bekräftade fyndet i England var 2016. Det första boet lokaliserades och förstördes samma år. Sedan 2016 har ett begränsat antal individer och bon påträffats i England. 2023 blev ett tydligt trendbrott. 72 bon lokaliserades och förstördes på 56 platser, främst i Kent och East Sussex. England klassas som ett område med upprepade introduktioner men ingen reproduktiv etablering. Genetiska studier visar att engelska fynd härrör från kontinentala populationer, inte avkomma till tidigare engelska bon. Detta är en viktig skillnad jämfört med Frankrike, Spanien och Italien där arten är självreproducerande och spridd.

Vårfångst av drottningar infördes i högriskområden (framför allt sydöstra England). Över 600 fällor användes. Rapporteringen stramades åt: endast fynd med fotografiskt underlag prioriterades efter hösten 2024, på grund av mycket stort inflöde av felaktiga rapporter.

Övervakning med rutnät

Sedan 2023 använder England en systematisk övervakningsmodell baserad på geografiska rutnät, särskilt i högriskområden i södra och sydöstra England. Landet delas in i mindre rutor där:

• fynd, observationer och förstörda bon registreras geografiskt,
• övervakningsinsatser (fältpersonal, spårning, fällor) prioriteras till rutor med tidigare aktivitet,
• angränsande rutor genomsöks metodiskt för att säkerställa att inga bon missas.

Rutnätsmodellen gör det möjligt att snabbt ringa in ett område, arbeta strukturerat och dokumentera att hela zoner faktiskt har genomsökts, vilket är avgörande för att kunna bedöma om arten är utrotad lokalt.

Informationsspridning

En bärande del av den engelska strategin är omfattande och kontinuerlig informationsspridning:

• Biodlare, markägare och allmänhet utbildas i artkännedom och rapportering.
• En nationell rapporteringskanal används, där fynd med fotodokumentation snabbt kan verifieras.
• Myndigheterna har aktivt kommunicerat både risker och resultat, vilket ökat vaksamheten kraftigt.

Den breda informationsspridningen har lett till mycket hög rapporteringsgrad, vilket i sin tur möjliggjort tidig upptäckt och snabb insats. Även om många rapporter är felidentifieringar, har modellen visat sig effektiv eftersom nästan alla verkliga fynd upptäcks i ett tidigt skede.

Strategier i andra europeiska länder

Andra europeiska länder tillämpar olika strategier för att stoppa eller begränsa sammetsgetingens spridning. En central utmaning är dock att arten i stor utsträckning sprids via människans transportmedel. Till skillnad från naturlig spridning, som ofta är möjlig att följa och förutse, innebär detta att sammetsgetingen i praktiken kan introduceras via vilken godshamn som helst.

Vad gör vi i Sverige?

I Sverige ansvarar Naturvårdsverket för att förhindra att sammetsgetingen etablerar sig i landet. Det är dock Länsstyrelsens ansvar att utrota arten. För att möjliggöra snabba insatser finns ramavtal mellan Länsstyrelsen och saneringsföretag sedan juni 2025.

Beredskapsgruppen, som initierades av Biodlarna, består av representanter från Naturvårdsverket, Länsstyrelsen, Biodlarna, Biodlingsföretagarna, SLU, Jordbruksverket samt saneringsföretag. Tillsammans arbetar gruppen aktivt sedan januari 2026 med att ta fram en nationell handlingsplan för att hindra eller begränsa sammetsgetingens introduktion/etablering i Sverige.

Budskapet från Beredskapsgruppen till biodlare är:

• Bevakning av sammetsgetingen är en viktig åtgärd, särskilt i södra Sverige och i områden där internationella hamnar finns.
• Lär dig känna igen sammetsgetingen. Information finns om arten på Naturvårdsverkets hemsida: Sammetsgeting
• Ta reda på hur du anmäler ett misstänkt fynd av sammetsgetingen. Ta foto, fånga om du kan och kontakta din Länsstyrelse. Registrera sedan ditt fynd inkl. foto på invasivaarter.nu
• Om du har bin och inte tidigare anmält innehav ska du anmäla detta till din Länsstyrelse. Om det upptäcks exemplar av sammetsgetingen i närheten av din biodling behöver Länsstyrelsen veta vilka andra bigårdar som finns i närområdet för att kunna aktivera övervakningsplanen som ingår i den nationella handlingsplanen.

Skadedjursbekämpning på lokal nivå

Förstörelse av boet

Förstörelse av bon och utrotning av hela samhället är helt avgörande för att förhindra att sammetsgetingen sprids. Ett enda bo kan producera ett stort antal nya drottningar, som efter parning kan etablera nya samhällen följande vår.

I Europa hanteras förstörelsen av sammetsgetingbon på olika sätt. Den vanligaste metoden är dock mekanisk eller kemisk destruktion av boet, exempelvis genom användning av insekticider eller injicering av biocid gas såsom svaveldioxid.

Fånga drottningar i fällor

Drottningen är avgörande för etableringen av nya kolonier och utgör därför ett centralt mål i arbetet med att begränsa sammetsgetingens spridning. Det mest kritiska skedet i sammetsgetingens livscykel infaller under våren, då en enda parad drottning ensam bygger upp ett nytt bo och lägger grunden för ett helt samhälle. Om drottningen avlägsnas i detta tidiga skede förhindras inte bara bildandet av ett bo, utan även produktionen av nya arbetare och framtida drottningar senare under säsongen.

Drottningen behöver mycket energi för att bygga ett första bo men behöver också protein för att mata upp de första larverna. En effektiv fälla består av sött bete som blandas med öl (alkohol är tänkt att stöta bort honungsbin) för att locka drottningen. Ändå är fångst av drottning under våren kontroversiellt på grund av möjliga sidoskador på andra insekter och det är därför viktigt att fällorna är så selektiva som möjligt.

Under hösten och tidig vinter är förekomsten av blivande drottningar som störst, vilket gör denna period särskilt lämplig för fångst.

Fånga arbetarhonor för att skydda bigårdar

Drottningen lämnar oftast det första boet när det blir för trångt. Tillsammans med de första arbetshonorna bygger hon bo högre upp i träden. Därefter ägnar sig drottningen enbart åt att utveckla samhället. Det är nu arbetshonorna som tar över jakten på föda.

Skydd av bikupor utgör i dagsläget ett av de största problemen under säsongen. På den europeiska marknaden finns ett stort antal olika typer av fällor avsedda för detta ändamål. Ett vanligt tillvägagångssätt är att placera betesfällor i närheten av bigårdar för att minska predationstrycket på honungsbina. Sådan fångst bör dock främst ses som en lokal och förebyggande åtgärd snarare än en långsiktig lösning för att begränsa sammetsgetingens spridning på populationsnivå. Genom att reducera tillgången till den huvudsakliga födokällan kan populationens storlek till viss del begränsas. Sammetsgetingen livnär sig emellertid inte uteslutande på honungsbin, och det finns därför en risk för att arten i stället skiftar till andra byten som till exempel vilda bin eller andra pollinatörer.

Det är även viktigt att beakta att matbetade fällor generellt inte är 100 % selektiva och därmed kan påverka andra insektsarter negativt. Användningen av sådana fällor bör därför ske med försiktighet och som en del av ett bredare, samordnat bekämpningsarbete.

Avelsarbete i förebyggande syfte? 

Precis som spridningen av Varroa destructor har en betydande inverkan på biodlarverksamheten, representerar koloniseringen av sammetsgetingen en ytterligare källa till stress för honungsbina. Honungsbiets försvarsbeteende mot sammetsgetingen har dock fått ett stort intresse i Europa. Honungsbiraserna Apis Cerana och Apis Mellifera har likadana försvarsmekanismer mot predation men intresset har riktats mot Apis Cerana och deras förmåga att försvara sig mot sammetsgetingen som verkar vara mer utvecklat än Apis Mellifera.

Apis Cerana, härstammande från Asien, har sannolikt utvecklats tillsammans med sammetsgetingen i miljontals år och uppvisar därmed effektivt försvarsbeteende mot denna bålgetingsart. Apis Cerana har fler och bättre försvarsstrategier än Apis mellifera. Till exempel har Apis Cerana bättre förmåga att känna av sammetsgetingens närvaro och har ett högre antal vaktbin vid flustret. Rasen är även snabbare på att ta sig in i kupan. Båda raserna har utvecklat två specifika försvarsmekanismer. Den ena är värmebollning där bina omringar och dödar getingen genom temperaturökning och kvävning. Den andra är att skapa en ”bimatta” framför flustret och blända getingen med vingarna. Apis Mellifera samlar dock inte lika många individer vid bollningen. Därmed blir försvaret mindre effektivt. Faktum är att sammetsgetingen dödar tre gånger fler Apis Mellifera än Apis Cerana

I Sverige har man länge avlat på egenskapen ”snälla bin”. Kanske kan avel på mer defensiva honungsbin vara en strategi för att begränsa predation av sammetsgetingen? Forskning om beteendeegenskaper hos bisamhällen som är resistenta mot denna art behöver utvecklas.

Har sammetsgetingen en naturlig fiende?

Det är känt att flera organismer livnär sig på och/eller utnyttjar Vespidae som föda.

Vissa däggdjur och fågelrovdjur som bor i de koloniserade områdena Jagar sammetsgeting,till exempel nötskrika (Garrulus glandarius), den europeiska biätaren (Merops apiaster) och den europeiska grävlingen (Meles meles). Tamkycklingar (Gallus gallus domesticus) har i sydvästra Frankrike observerats jaga sammetsgetingen, bland annat i fruktodlingar där kycklingar tillåtits beta fritt.

För närvarande finns det få kända potentiella fiender till sammetsgetingen, men parasiter kan också användas som biologiska bekämpningsmedel. En främmande art kan vara fri från parasiter, parasiterad av sina inhemska arter, eller kan förvärva parasiter från sin nya miljö.

Det är möjligt att sammetsgetingen kan påverkas av de inhemska parasiterna från den europeiska bålgetingen, inhemska honungsbin och/eller andra pollinatörer. Till exempel är honungsbin infekterade av flera mikroparasiter (mikrosporidier, virus, svampar och bakterier) och makroparasiter som varroakvalstret, så dessa arter kan också infektera sammetsgetingen. 

Sammantaget visar erfarenheterna från Europa att ingen enskild åtgärd är tillräcklig för att hantera sammetsgetingen. Det är först genom en kombination av tidig upptäckt, samordnad bekämpning, bred informationsspridning och långsiktig beredskap som risken för etablering kan begränsas.

 

Vespa crabro (den europeiska bålgetingen) och Vespa velutina (sammetsgeting) kan lätt särskiljas från varandra genom sina färger: brun och brungul för V. crabro och svart och gul för V. velutina, men också genom storleken där V. crabro är den största (fig. 1).

Fig. 1 Bålgeting Vespa Cabro drottning till vänster och sammetsgeting drottning Vespa (Velutina) till höger.

Inom arten liknar könsskillnaderna i sammetsgetingen de som observerats hos andra bålgetingarter:

• Närvaro/frånvaro av stick (hona/hane)
• Längden på antenner.  Antennerna hos honor är kortare och tunnare än hos hanar. Skillnaden mellan drottningar och arbetare är mindre iögonfallande eftersom det inte finns något uppenbart färgmönster som skiljer de individer som tillhör dessa kaster.
• Vingform och storlek skulle dock kunna användas som riktmärke, även om skillnaden är mindre mellan drottningar och arbetarhonor.

Faktablad för identifiering

Faktablad från Nonnativspecies.org (eng)

Faktablad för identifiering (eng)

Informationsblad sammetsgetingen

Informationsblad sammetsgetingen (dk)

Testa om du känner igen sammetsgetingen i vårt quiz.

Mer info om sammetsgetingen hittar ni också under fliken invasiva arter i huvudmenyn