Det finns olika sätt för biodlaren att upptäcka om det finns sammetsgetingar i området. Getingarna besöker gärna bigården mitt på dagen och kan ses hovra framför kupan och fånga inkommande dragbin. De kan också angripa vaktbin som försöker skydda kupan. Getingen tar med sig bina ner på marken, biter av huvud och ben för att transportera kroppen tillbaka till sitt bo där den blir föda åt främst larverna men även getingarna själva. Sammetsgetingen kan attackera i stora grupper och övermanna bina på flustret, de kan även ta sig in i kupan och ta larver.  Då sammetsgetingen har en mycket effektiv jaktteknik och är specialiserad på honungsbin orsakar de mycket stor skada för biodlingen. Rapporter från Asien säger att i vissa områden har sammetsgetingen förintat upp till 30% av alla bisamhällen. Oron är också stor att den som invasiv art kommer ha stor påverkan på den biologiska mångfalden då den även jagar andra insekter så som solitärbin, fjärilar, flugor med flera varav många möjligen rödlistade arter. Trots deras hänsynslösa predation på andra insekter är de inte särskilt aggressiva mot människor förutom om man stör deras boplats. Den kan stickas och är ungefär lika giftig som våra vanliga getingar och kan därmed vara farlig för allergiska personer.

Man kan tänka att deras stora bon ska vara lätta att upptäcka men de göms oftast väl bland lövverken högt upp i trädkronorna.

Bon av Vespa Velutina

Det finns flera kommersiella fällor på marknaden och det går även att bygga enkla fällor själv för att sätta upp i bigården. Dessa ger ett visst skydd mot getingen och hjälper till att upptäcka om sammetsgetingar har etablerat sig i närheten.

Testa om du känner igen sammetsgetingen i vårt quiz.

Sammetsgetingen är en stark flygare och kan sprida sig på egen hand upp till 10 mil om året.

Den härstammar ursprungligen från Asien och har varit etablerad länge från Afghanistan och Indien bort till östra Kina och de indonesiska öarna. 2004 dök underarten Vespa velutina nigrithorax upp i sydvästra Frankrike, troligtvis med hjälp av en båttransport med lergods från provinserna Zhejiang eller Jiangsu i östra Kina. Den etablerade sig snabbt i området och spreds vidare till närliggande länder trots flertalet utrotningsförsök. Biodlare noterade snart predation på honungsbin i detta område och sammetsgetingen koloniserade resten av sydvästra Frankrike, följt av en snabb ökning av antalet bon. Olika simuleringar baserade på klimatmässiga likheter mellan platser i Frankrike och Asien förutspådde en expansion till de flesta delar av Frankrike och angränsande europeiska länder. Mellan 2010 och 2019 fortsatte spridningen vidare till Spanien, Portugal, Italien och Belgien.

Arten började etablera sig i den sydvästra delen av Tyskland 2014. Under 2019 observerades sammetsgetingen i Hamburg, flera hundra kilometer från andra koloniserade områden. Introduktionen i norra Tyskland skedde troligen genom långväga transporter av arten från den europeiska populationen snarare än en nyintroduktion från Asien. Storbritannien observerade arten första gången 2016. Alla exemplar av Vespa velutina i England kommer från den ursprungliga drottningen som introducerades i Frankrike. Under 2022 har man upptäckt sammetsgeringen i Nederländerna, Schweiz, Luxemburg samt Irland.

I Sverige har vi ännu inga observationer av sammetsgetingen, men det bedöms troligt att den förr eller senare dyker upp även här. Vi bör förbereda oss så gott vi kan och med en god övervakningsstrategi kan vi tidigt upptäcka dess ankomst och försöka utrota populationerna i ett tidigt skede innan den sprider sig. Övervakningsstrategier som oftast används i drabbade länder för att övervaka förekomsten av sammetsgetingen omfattar övervakningssystem och rapportering från biodlarna till artdatabas och Jordbruksverket. 

Biodlare och biodlarföreningar behöver engagera sig i att övervaka förekomsten av sammetsgetingen främst genom att rapportera observationer av bon och vuxna sammetsgetingar nära bigårdar samt hjälpas åt att avlägsna bon. I andra länder använder specialiserade företag drönarövervakning för att hitta och avlägsna bon. Kontakt och nätverkande med biodlare från drabbade länder kan förbättra valet av framgångsrika bekämpningsmetoder.

Andra länders erfarenhet av Sammetsgetingen visar vikten av tidig reaktion efter introduktion av skadedjur.

Den snabba spridningen av arten i Frankrike, liksom flera andra europeiska länder, tyder på att det inte har funnits effektiva förebyggande åtgärder på plats i tid.

Sammetsgetingen upptäcktes i Frankrike 2004 men först 2012 klassificerade den franska regeringen Vespa velutina som en skadlig art. 2016 inkluderades den på europeiska ”svarta listan” av invasiva arter genom EU förordningen EU nr 1143/2014, reg. EU nr 1141/2016). Listningen av Vespa velutina innebär att de är förbjudet att byta, odla, föda upp, transportera, använda eller upprätthålla en art.

Exempel på skadedjurbekämpning i nationell nivå 

Italien och projektet LIFE STOPVESPA

LIFE STOPVESPA var ett projekt som pågick mellan 2015 och 2019 och uppstod till följd av att sammetsgetingen introducerades i Italien via Frankrike 2012.

2015 hade arten koloniserat en stor del av Imperia-distriktet (västra delen av Ligurien) och i Cuneo-distriktet (södra delen av Piemonte).

Huvudsyftet med LIFE STOPVESPA var att begränsa spridningen av sammetsgetingen i Italien. Projektet syftade till att utveckla en prototyp för tidig lokalisering av boens positioner, och att etablera ett övervaknings- och kontrollsystem som begränsar spridningen och påverkan i de områden där arten redan etablerats (Ligurien och Piemonte).

Projektets tillvägagångssätt: 

• Utveckla ett radarsystem för att spåra getingar som återvänder till sina bon,
• Lokalisera dolda bon tidigt på säsongen så att de kan förstöras innan nya drottningar etablerar sig,
• Ta bort alla bon som finns i det invaderade området (västra Ligurien och södra Piemonte) och de som kan komma att etableras under projektet,
• Implementera ett system för tidig varning och snabba reaktioner på regional och nationell nivå för att förhindra ytterligare invasioner,
• Skapa en samordnad koalition av utbildade frivilliga biodlare.

Resultat: 

• Stor informationsspridning om arten genom produktion och distribution av broschyrer, flyers, dokumentärfilm, evenemang, konferenser, 9 vetenskapliga artiklar, och medvetandegörande i skolor,
• 85 % av bon avlägsnades direkt tack vare projektets övervaknings- och arbetsteam (biodlare utbildade att förstöra och avlägsna bon) tillsammans med ett samarbete med civilförsvarsteam.
• Artens spridningshastighet har minskat från 18 km/år före projektets början till cirka 3 km/år i slutet av projektet.
• Genom effektiv minskning av artens bestånd i områden med intensiv biodling har honungsproduktionen ökat igen från 34 ton till 118 ton.

LIFE STOPVESPA-projektet bidrog starkt till att innesluta och kontrollera arten i Ligurien och Piemonte regionerna och hindrade den från att sprida sig ytterligare i Italien.

Projektgruppen utvecklade nya verktyg såsom radarprototyper som kan spåra bålgetingarna och upptäcka boplatser, även de som döljs av vegetation. Radarprototyperna möjliggjorde realtidsspårning av bålgetingarnas flygning i komplexa miljöer.

Projektgruppen utvecklade även ett effektivt system för tidig varning av bålgetingens etablering. Systemet baseras på ett utbrett övervakningsnätverk och kontrollstrategier av arten tack vare biodlare och deras föreningar som arbetade med att snabbt upptäcka förekomsten av arten och förstöra bon. Projektet bidrog till att utveckla den nationella handlingsplanen för sammetsgetingen.

Vad gör vi i Sverige?

Risken att denna främmande skadegörare ska ta sig vidare norrut är relativt stor.

Då det räcker med en parad drottning för att etablera ett samhälle är det lätt för arten att sprida sig. Sammetsgetingen kan komma in i Sverige via till exempel flygtransporter eller internationella hamnar. Redan i dag behandlar man vissa varor för att avdöda eventuella oönskade, främmande arter.

Naturvårdsverket har ansvaret för att kontrollera främmande arters intrång i landet. Verket tog fram ett förslag till en nationell strategi och handlingsplan 2008 och lämnade det till miljödepartementet. Det finns dock ännu ingen framtagen åtgärdsplan för just denna art i Sverige. 

Budskapen från Jordbruksverket till biodlare är:

• Bevakning av sammetsgetingen är en viktig åtgärd, särskilt i södra Sverige och i områden där internationella hamnar finns.
• Lär dig känna igen sammetsgetingen. Information om arten finns att laddas ner på www.jordbruksverket.se
• Ta reda på hur du anmäler ett misstänkt fynd av sammetsgetingen. Enklast rapporterar du fyndet på artportalen.se eller till följande e-postadress: jourhavande.biolog@nrm.se
• Om du har bin och inte tidigare anmält innehav ska du anmäla detta till din länsstyrelse. Om det upptäcks exemplar av sammetsgetingen i närheten av din biodling behöver Jordbruksverket veta vilka andra bigårdar som finns i närområdet. 

Skadedjursbekämpning på lokal nivå

Förstörelse av boet

Destruktion av boet (mekaniskt eller kemiskt genom att använda insekticider eller biocid gas som svaveldioxid injicerad i boet) kan vara en effektiv metod men bara om alla individer, särskilt drottningar, förstörs så att kolonin inte bara flyttar. Helst måste alla upptäckta bon förstöras och avlägsnas så snart som möjligt för att begränsa påverkan på bigårdar och reproduktion av arten. Men i praktiken är fullständig förstörelse nästan omöjlig eftersom de flesta av bona är svåra att hitta tills de når en viss storlek. Ett annat problem är att nyuppkomna blivande drottningar kan lämna boet medan det förstörs. I sådana fall är effektiviteten av att förstöra boet mycket begränsad.

Att fånga individer

Vespidae kan fångas med hjälp av matbeten (kolhydrater eller proteiner). Dessa fällor kan användas för övervakning eller för destruktion (massfångning eller fällor som betats med insekticider). Den vuxna bålgetingen tar med sig små doser av insekticid tillbaka till boet. Hittills används endast fällor som betas med mat för att fånga sammetsgetingen (arbetare och drottningar), eftersom detta är en enkel och billig metod som alla kan använda. Insekticidbaserade beten har effektivt reducerat sammetsgetingens populationer med upp till 99,7 %. Icke desto mindre kräver denna metod att det giftiga betet endast riktar sig mot den främmande invasiva arten eller är kopplat till ett specifikt lockmedel för att undvika att locka andra arter. För närvarande finns ingen sådan produkt tillgänglig för sammetsgetingen.

I Italien har 2 fällor visats mest effektiva. Den ena används under våren för att fånga nya drottningar. Den andra under säsongen när getingen utför predation vid kuporna.

Fånga drottningar i fällor

Drottningen ansvarar för etableringen av nya kolonier, så de är optimala mål för åtgärder mot sammetsgeringen. Det mest kritiska skedet av sammetsgetingens livscykel är när boet byggs av en enda grundare under våren. En framgångsrik fälla består av sött bete som blandas med öl (alkohol är tänkt att stöta bort honungsbin) för att locka drottningen. Ändå är fångst av drottning under våren kontroversiellt på grund av möjliga sidoskador på andra insekter.

Under hösten och början av vintern är beståndet av blivande drottningar som störst, så det är också är en bra tid för fångst på samma vis som tidigare. 

Fånga arbetarhonor för att skydda bigårdar

Att skydda bikupor är för närvarande det största bekymret. Detta kan uppnås genom att placera betesfällor i deras närhet. Ändå bör sådan fångst ses som ett lokalt förebyggande medel snarare än en verklig lösning för att begränsa spridningen av sammetsgetingen. Att beröva den och dess yngel från den huvudsakliga födokällan kan också begränsa populationens storlek. Sammetsgetingen livnär sig dock inte uteslutande på honungsbin och eventuell risk för bytesskifte (till exempel till vilda bin) bör övervägas. Tänk på att matfällor inte är selektiva och bör användas med försiktighet för att begränsa påverkan på andra arter.

Avelsarbete i förebyggande syfte? 

Precis som spridningen av Varroa destructor har en betydande inverkan på biodlarverksamheten, representerar koloniseringen av sammetsgetingen en ytterligare källa till stress för honungsbina. Honungsbiets försvarsbeteende mot sammetsgetingen har dock fått ett stort intresse i Europa. Honungsbiraserna A. cerana och A. mellifera har likadana försvarsmekanismer mot predation men intresset har riktats mot A. cerana och deras förmåga att försvara sig mot sammetsgetingen.

1. cerana, härstammande från Asien, har sannolikt utvecklats tillsammans med sammetsgetingen i miljontals år och uppvisar därmed effektivt försvarsbeteende mot denna bålgetingsart. A. cerana har fler och bättre försvarsstrategier än Apis mellifera. Till exempel har A. cerana bättre förmåga att känna av sammetsgetingens närvaro och har ett högre antal vaktbin vid flustret. Rasen är även snabbare på att ta sig in i kupan. Båda raserna har utvecklat två specifika försvarsmekanismer. Den ena är värmebollning där bina omringar och dödar getingen genom temperaturökning och kvävning. Den andra är att skapa en ”bimatta” framför flustret och blända getingen med vingarna. A. mellifera samlar dock inte lika många individer vid bollningen. Därmed blir försvaret mindre effektivt. Faktum är att sammetsgetingen dödar tre gånger fler A. mellifera än A. cerana.

I Sverige har man länge avlat på egenskapen ”snälla bin”. Kanske kan avel på mer defensiva honungsbin vara en strategi för att begränsa predation av sammetsgetingen. Forskning om beteendeegenskaper hos bisamhällen som är resistenta mot denna art behöver utvecklas.

Har sammetsgetingen en naturlig fiende?

Det är känt att flera organismer livnär sig på och/eller utnyttjar Vespidae som föda.

Vissa däggdjur och fågelrovdjur som bor i de koloniserade områdena förgriper sig på dem, såsom nötskrika (Garrulus glandarius), den europeiska biätaren (Merops apiaster) och den europeiska grävlingen (Meles meles). Tamkycklingar (Gallus gallus domesticus) har observerats jaga sammetsgetingen i sydvästra Frankrike.

För närvarande finns det få kända potentiella fiender till sammetsgetingen, men parasiter kan också användas som biologiska bekämpningsmedel. En främmande art kan vara fri från parasiter, parasiterad av sina inhemska arter, eller kan förvärva parasiter från sin nya miljö.

Det är möjligt att sammetsgetingen kan påverkas av de inhemska parasiterna från den europeiska bålgetingen, inhemska honungsbin och/eller andra pollinatörer. Till exempel är honungsbin infekterade av flera mikroparasiter (mikrosporidier, virus, svampar och bakterier) och makroparasiter som varroakvalstret, så dessa arter kan också infektera sammetsgetingen. Till exempel kan denna art vara sårbar för IAPV (Wing Paralysis Virus).

Vespa crabro (den europeiska bålgetingen) och Vespa velutina (sammetsgeting) kan lätt särskiljas från varandra genom sina färger: brun och brungul för V. crabro och svart och gul för V. velutina, men också genom storleken där V. crabro är den största (fig. 1).

Fig. 1 Bålgeting Vespa Cabro drottning till vänster och sammetsgeting drottning Vespa (Velutina) till höger.

Inom arten liknar könsskillnaderna i sammetsgetingen de som observerats hos andra bålgetingarter:

• Närvaro/frånvaro av stick (hona/hane)
• Längden på antenner.  Antennerna hos honor är kortare och tunnare än hos hanar. Skillnaden mellan drottningar och arbetare är mindre iögonfallande eftersom det inte finns något uppenbart färgmönster som skiljer de individer som tillhör dessa kaster.
• Vingform och storlek skulle dock kunna användas som riktmärke, även om skillnaden är mindre mellan drottningar och arbetarhonor.

Faktablad för identifiering

Faktablad från Nonnativspecies.org (eng)

Faktablad för identifiering (eng)

Informationsblad sammetsgetingen

Informationsblad sammetsgetingen (dk)

Testa om du känner igen sammetsgetingen i vårt quiz.