Galleria mellonella, Foto: Richard Johansson                            Achroia grisella Foto: (APHA)

Angrepp av vaxmott eller vaxmal som de också kallas är förmodligen inte det vi biodlare fruktar mest. Jämfört med varroa och yngelröta förefaller dessa små fjärilar som relativt harmlösa. Men om vaxmottet erbjuds rätt förutsättningar kan de orsaka stor skada på kupmaterial och vax.

I Sverige påträffar vi två typer av vaxmott i bisamhället, det mindre vaxmottet Achroia grisella samt det stora vaxmottet Galleria mellonella. Deras biologi är likartad och beskrevs redan på 1700-talet av den danska entomologen Johan Christian Fabricius som var lärling hos Carl von Linné. Mindre vaxmott har en vingbredd på 15 till 25 mm. Det större vaxmottet kan som hörs på namnet bli något större med ett vingspann på 30 till 35 mm. Honorna är större än hanen hos båda arterna.

Vaxmotten lever i en nära relation till bisamhällen över hela världen men återfinns även utanför bisamhället hos exempelvis humlor. De är opportunister och om ett bisamhälle är försvagat kan vaxmottet ta över bisamhället och orsaka samhällets kollaps. Ett starkt och välmående samhälle har dock sällan några problem att stå emot ett angrepp utan skada sker normalt sätt endast i biodlarens förråd av utbyggda skattlådor där vax och rester av honung lockar till sig motten. Vaxmott har en smått unik förmåga att kunna bryta ner bivax med hjälp av lipaser som är ett enzym som kan spjälka fett (lipider) och tillgodose sig det som kolhydratkälla. Om vaxmott får härja ostört i exempelvis ett vaxförråd med skattlådor kan allt vax bli totalförstört. Används EPS-lådor eller annat poröst material blir även dessa helt genomborrade av vaxmotten och måste ofta kasseras.

Ramar och lådor kan totalförstöras vid ett angrepp Foto Richard Johansson Sveriges Biodlares Riksförbund

2017 publicerades en studie om vaxmottslarvernas förmåga att bryta ned plast (polyeten som ofta används i förpackningar av olika slag) och i stället producera etandiol. En förklaring till denna förmåga kan vara att de kemiska bindningarna i plasten är av samma sort som återfinns i bivax.

Vaxmotten är utpräglat nattaktiva och både parning och äggläggning sker på natten. Dagtid håller de sig stilla och gömda. De vuxna fjärilarna letar efter bra springor i kupan där de lägger sina ägg. En vuxen hona börjar lägga ägg direkt efter att hon blivit parad och äggläggningen pågår normalt i cirka fem dagar. Antalet ägg hon hinner lägga varierar bland annat beroende på temperaturen men är vanligtvis 300 till 600 stycken. Äggen läggs väl gömda i klasar som kläcks efter tre till fem dagar vid gynnsam temperatur (29 till 35 ^oC). Vid högre temperatur tar äggen längre tid på sig att mogna och vid låga temperaturer exempelvis 18 ^oC tar det hela 35 dagar för äggen att kläckas.

Bina har ofta svårt att komma åt att rensa ut ägg och larver som börjat äta sig igenom vaxbygget. Beroende på temperaturen så varar även larvstadiet olika länge, vid 25 till 30 grader går utvecklingen som snabbast och larven är färdigutvecklad på cirka sex till sju veckor.

Deras vägar på vaxkakorna är lätta att följa då de också delvis täcks av ett spindelvävsliknande spår med mörk avföring. När larven blivit tillräckligt stor spinner den själv en hård kokong runt sig och blir en puppa. Detta stadium varar oftast i ungefär en månad men kan också variera beroende på temperatur. Kokongerna sitter oftast tätt i stora klasar och kan då inte rensas ut av bina.

Puppan kommer därefter lämna sitt vilostadium och omvandlas till en liten fjäril. Vaxmottet har nu genomgått en fullständig metamorfos. En vuxen hona lever i cirka 12 dagar och hanen upp till det dubbla.

Detta betyder att individerna genomgår fyra olika stadier, nämligen som ägg (ovo), larv (larva), puppa (pupa) och vuxen insekt (imago). Fullständig metamorfos finns i många stora insektsgrupper som till exempel flugor, steklar (som bin, getingar och myror), skalbaggar och fjärilar. Vaxmottsfjärilen ska nu leva mellan en till två veckor, och då hinna para sig och lägga ägg. Under sin tid som vuxen fjäril varken äter eller dricker den. Mottens sammanlagda livslängd, från ägg till könsmogen fjäril kan således bli upp till sex-sju månader.

Förutom mottens fascinerande utveckling i bikupan och förmåga att bryta ner både plast och bivax har de fler egenskaper som är ovanliga. En är deras förmåga att alstra ultraljud genom att gnida vingarna mot varandra. Ljudet används av hannarna tillsammans med utsöndrandet av kemiska signaler för att locka till sig honorna inför parningen och kan uppfattas på flera meters avstånd. Ytterliga en speciell egenskap är deras flyktbeteende som oftast inte, trots att de har vingar innefattar att flyga i väg. I stället springer de mycket snabbt och gömmer sig när de känner av fara. Denna utvecklade teknik lämpar sig väldigt bra i en bikupa med massor av trånga vrår och springor att gömma sig i.