Under de senaste åren har jag återkommande följt och skrivit om Tropilaelapskvalstret, Tropilaelaps mercedesae (härefter T. mercedesae). Länge har det varit ett kvalster som vi i Sverige kunnat betrakta på behörigt avstånd. Den bilden håller dock på att förändras.
Under sommaren nåddes jag av uppgifter om att T. mercedesae hade hittats i ett bisamhälle i Artvin i nordöstra Turkiet, nära gränsen mot Georgien. Till en början saknades en officiell bekräftelse och myndigheterna manade därför till försiktighet. Nu är dock fyndet rapporterat till Världsorganisationen för djurhälsa, WOAH, och registrerat i det internationella rapporteringssystemet. Därmed har ännu en punkt lagts till på kartan över T. mercedesaes expansion västerut.
Fyndet är knappast oväntat. T. mercedesae har under senare år konstaterats allt längre västerut och finns etablerat i bland annat södra Ryssland och Georgien. Redan före fyndet i Turkiet bedömdes risken för en fortsatt spridning i riktning mot EU som betydande. Turkiet är dessutom ett stort biodlingsland med omfattande vandringsbiodling. Förflyttningar av bisamhällen inom landet skulle därför kunna ge kvalstret möjlighet att på relativt kort tid ta stora geografiska steg västerut.
Grekland och Bulgarien utgör EU:s närmaste gränsområde mot Turkiet och längre norrut finns flera stora biodlingsländer så som Rumänien, länder där övervakning och beredskap nu behöver förstärkas. Det är svårt att bedöma T. mercedesae eventuella fortsatta spridning, men varje ny etablering närmare EU ökar risken för att mänskliga förflyttningar av bin hjälper parasiten över avstånd som den annars skulle ha haft svårt att överbrygga.
För europeisk biodling ger fyndet ytterligare en skärpning av riskbilden. Det handlar inte längre om en parasit som huvudsakligen finns långt borta i Asien, utan nu i ett land som gränsar direkt till EU.
Ett kvalster att ta på allvar
T. mercedesae förökar sig likt varroa i yngelcellerna och kan reproducera sig mycket snabbt i samhällen med kontinuerlig yngelsättning. Angreppen kan också, precis som vid angrepp av varroa, orsaka skador på ynglet, bidra till spridning av virus och leda till kraftigt försvagade eller kollapsande bisamhällen.
Samtidigt finns viktiga skillnader mot varroakvalstret. T. mercedesae är tydligare beroende av yngel och tillbringar kortare tid på vuxna bin. Det har tidigare väckt förhoppningar om att våra långa yngelfria vinterperioder skulle kunna begränsa möjligheten till etablering i norra Europa. Fynd från områden med kalla vintrar visar dock att vi inte bör räkna med klimatet som ett säkert skydd. Hur olika Tropilaelaps-populationer klarar längre yngelfria perioder och hur stor etableringsrisken är under nordeuropeiska förhållanden behöver studeras närmare.
Vad betyder det för biodlingen i Sverige?
För svenska biodlare innebär fyndet naturligtvis inte att T. mercedesae direkt står inför dörren. Kvalstret är inte konstaterat i Sverige och fortfarande inte heller inom EU. Men utvecklingen visar varför vi måste använda det försprång vi fortfarande har. Det känner vi alltför väl igen från varroakvalstrets historia.
Den viktigaste åtgärden är att minimera risken för introduktion genom förflyttningar av levande bin och yngel. Samtidigt behöver kunskap, övervakning och diagnostisk beredskap byggas upp så att ett misstänkt fynd snabbt kan upptäckas, identifieras och hanteras. När ett invasivt kvalster väl har hunnit etablera sig och spridas över ett större område är möjligheten till utrotning mycket liten.
För den enskilde biodlaren handlar det därför framför allt om att vara uppmärksam. Lär dig hur T. mercedesae ser ut och uppträder i bikupan, reagera på ovanliga kvalster eller oförklarliga yngelskador och var särskilt försiktig med införsel och förflyttning av bin till nya områden. Tropilaelapskvalster är anmälningspliktiga och vid misstanke om dess förekomst ska bitillsynen skyndsamt kontaktas.
Beredskapsgruppen för invasiva arter som startats på initiativ av Biodlarna följer utvecklingen noggrant och bevakar rapporteringen från Turkiet och andra områden där T. mercedesae förekommer. Fyndet i Turkiet ger i dagsläget inte skäl till oro i den egna bigården. Men det är en tydlig påminnelse om hur snabbt kartan över nya hot mot bihälsan kan förändras.
Richard Johansson
Bihälsorådgivare
